DELFINER I HÖGA VÅGOR
Vi vaknade upp i våra plaskblöta sängar. Varenda fönster ombord läckte in vatten. Uppspelta Danny ropade ”delfiner!”. Vi kastade oss ut på däck i den höga sjön och klamrade oss fast i relingen för att inte ramla överbord. En flock pigga delfiner gjorde oss sällskap en bit. De blev antagligen lockade av motorljudet då vi gått för motor hela natten utan segel. Delfinerna var dagens höjdpunkt. Förutom det var det en stämningen ombord på Ave Maria ganska låg. Sjön var fortfarande bråkig och vännerna kunde endast koncentrera sig på att titta ut över horisonten för att inte må illa. Vi hissade lite segel i form av en liten trekant i förseglet, men annars dånade motorn på som vanligt. Vi höll siktet inställt framåt – efter denna natten skulle vi anlända de omtalade öarna San Blas.
EN MOTSTRÖM FÖRÄNDRADE VÅR KURS
Senare den kvällen fick vi reda på att vi varit fast i en hård motström under större del av tiden. Strömmen hade sinkat oss med tre knops fart. Det var svårt att ta sig ur strömmen, så vi fick ändra kurs. Det innebar att vi inte skulle anlända förrän ett dygn senare än planerat – alltså tidig morgon på dag tre. Den nya informationen spred sig ombord och drog på ett bekymmersamt uttryck på varenda passagerare. Ytterligare ett dygn med sjösjuka vänner var kanske inte det högst önskbara, men det var bara att bita i det sura äpplet. Det fanns bara en sak att göra – som vi gjort de senaste dygnet – och det var att sova. Den där alkoholen skulle inte gå att förtära med de utmattade vännerna förrän vi stod med fötterna på stadigt land.
BÄTTRE VÄDER OCH GLADARE MAGAR
Tredje dagen hade vinden mojnat, så vi alla kunde ligga uppe på däck och sola hela dagen. Vi seglade för nästan fulla segel men även motorn puttrade på. Alla ombord hade börjat vänja sig vid båtens gungiga rytm vid det här laget. Förutom stackars Megan som fortfarande var helt utslagen. Hon hade inte ätit på två dygn.
GODA NYHETER
Plötsligt spred sig ett rykte ombord att vi kanske skulle kunna vara framme senare den kvällen. Vännerna tjoade och skålade med en öl. Detta var riktigt glada nyheter! Alla var väldigt pigga på att starta en lägereld på en strand för kvällen och kunna kommunicera med varandra utan en gröt i munnen.
KABINEN FULL AV GIFTIG RÖK
Motorn hade gått sedan vi kastade loss från Cartagena. Antingen blåste det för mycket eller för lite för att Paul tyckte det var lämpligt att segla. En lukt av bränd plast började ta form inne i salongen. Snart var hela kabinen full av rök. Det kom från motorn, och Paul begärde alla att ta sig ut för det var giftig luft där inne. Samtidigt stod Sindry och lagade mat precis intill. Paul fixade till motorn och vi tuffade vidare. Det dröjde inte länge innan det började ryka igen. Den här gången såg Paul mer bekymrad ut.
ETT DOPP I SOLNEDGÅNGEN PÅ ETT SPEGELBLANKT HAV
Han sa att vi skulle ta en paus, låta motorn vila och vi kunde få ta ett dopp. Vi hade fulla segel, men vid det här laget var det ingen vind överhuvudtaget och vattnet var så gott som platt. Vi hoppade såklart i. Efter ett par dygn utan dusch behövde vi skölja av oss, även om det var saltvatten. Vi insåg dock att det var en ganska dum idé att hoppa i med fulla segel. Det var extremt motströmt och hade vinden ökat hade vi legat kvar där i havet utan möjlighet att simma ikapp. Vi flöt bak mot gummijollen och kravlade oss upp i den.
LAND I SIKTE
Solen gick precis ned, det var vackert och vännerna var ändå hyffsat nöjda. De kunde för första gången sedan de lämnat Colombia skymta land långt bort i fjärran. Den där lägerelden var bara fyra timmar bort. Vi festade till det med några öl och dryckeslekar på däck. Snart blev det kolsvart och havet började få båten i rörelse igen. Det kändes inte säkert att sitta på däck berusade. Vi hade inga flytvästar och befann oss på ett öppet hav med en kapten som antagligen inte kunde hantera man över bord manövreringar. Vi tog oss in i båten istället. Paul blev dock inte glad eftersom vi då tände lamprona i båten. Han menade att han inte kunde se vart han styrde.
MOTORHAVERI IGEN
Fyra timmar på sjön kan också innebära en jäkla massa fler timmar. Det gick inte så bra för Paul och den där motorn, så det var bara till att lita på seglet för att ta oss framåt. Lägereldsplanerna gick åt pipsvängen så vännerna gick till sängs för den tredje natten, somnandes till det kluckande ljudet mot skrovet och det lätt fladdrande seglet som inte kunde fånga vind.
