Bilhaveri i bushen på Fraser

Tredje och sista dagen på paradisön Fraser käkade vi ägg till frukost (en riktig lyx vid det här laget) och sedan skulle vi vidare bort mot Lake McKenzie. Men under natten hade vi använt vår bil för musik och lyse, inte det smartaste kanske med tanke på vattenincidenten tidigare, så den gick inte att starta. Vi fick starta den med hjälp av startkablar och trodde att allt var frid och fröjd och körde mot Frasers största sjö. Trots problemen med bilen så klarade den av vägen till sjön helt galant, konstigt nog för denna väg var ännu värre än den dagen innan. Det skumpade så mycket att man flög upp i taket och man fick ont i ryggen för det blev så hårda smällar mellan varven. Jag klagar inte, jag måste ju bara förklara hur det verkligen var! Men däremot kommer jag aldrig mer påpeka gropar i dåliga vägar, för det är ingenting emot detta! När vi kom fram till Lake McKenzie så kändes det som att gå in i ett vykort. Så otroligt vackert, och sjön var så klar och blå, och sanden var vitare än vitast, jag har aldrig sett något liknande. Vädret var härligt så där låg vi och njöt ett tag, utan en föraning om vad komma skall. När vi hoppade in i bilarna igen hade vår bil tröttnat fullständigt. Även fast vi startade den med startkablar så ville den inte funka som den skulle, det gick inte att släppa gaspedalen utan att den skulle stanna, så man var tvungen att varva med bromsen typ som med en koppling. Efter många om och men bestämde vi oss för att försöka köra ner i skogen ändå, vilket var ett ganska dåligt beslut eftersom vi stannade mitt inne i bushen och eftersom vi låg sist försvann resten av vår grupp längre bort och Luke såg vi inte skymten av. Men det ryktades om att det skulle komma hjälp, så vi satt och väntade och eftersom man inte har koll på varken tid eller dagar nuförtiden så vet jag inte hur länge vi väntade men det kändes som en evighet. Och vi visste att vi hade missat färjan tillbaka till Rainbow Beach och vi undrade om vi någonsin skulle komma ut ifrån den där skogen. Tillslut kom farbror bildoktor, och inte ens han kunde fixa bilen utan vi fick fortsätta köra på startkablar och hoppas på det bästa. Den här gången kom vi en bra bit, tillräckligt långt för att vi skulle kunna hitta resten av gruppen innan vi stannade igen. Med hjälp av de andra bilarna fick vi fart och körde före gruppen, och som sagt, man kunde inte släppa gaspedalen för då skulle vi stanna. Tänk er då den här guppiga vägen i nerförsbackar med en skraltig bil och gasa ner för dessa backar… Jag höll i mig för mitt liv, och tänk om bromsen skulle sluta fungera? Herregud… Vi körde riktigt, riktigt långt i alla fall, innan vi mötte en stor traktor och då tog det stopp, men vi var trotts allt nästan framme och vi behövde inte vänta länge innan vår hjälte Luke kom till undsättning så vi kunde köra sista biten till affären för att köpa nytt batteri. Vilket äventyr! Hungriga som vi var fick vi i oss lite mat och glass innan vi var tvungna att rusa iväg så vi inte missade ytterligare en färja. Det var lite sorligt att lämna ön men fruktansvärt skönt att inte sova i en tunn silkessovsäck direkt på marken och slippa ha sand i ögon och mun 24/7. Men vilka härliga dagar vi har haft, bra väder och en underbar guide, vad mer kan man önska?

 
Vi gick in i ett vykort, Lake McKenzie

Medans vi väntade på färjan såg vi några delfiner ta luft vid ytan och väl framme på fastlandet såg jag vildhästar, men det fattade jag inte förrän nästa dag när vår busschaufför berättade att det var vanligt att se just vildhästar här i trakterna. Jag såg tre bruna hästar stå längs kanten men jag kunde inte se något staket och eftersom att ingen annan reagerade trodde jag bara att jag var så trött att jag hade börjat hallucinera. Men nu sitter vi på bussen på väg bort till byn som heter Town of 1770 och Agnes Water, och vi såg ytterligare ett par vildhästar längs vägen. Coolt!

Jag ska väl kanske nämna att jag och Jossan tog en joggingrunda upp till ett stort sandtag när vi kom fram till hostelet för att titta på solnedgången. Carlo Sandblow heter det och är ett 120 meter högt sandtag. Ganska häftigt ställe, dock inte lika coolt som Fraser Island. Men det var duktigt gjort av oss tycker jag!

 
Hela ganget!


Carlo Sandblow

Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.