Jag och Jossan tog ett impulsivt beslut igår kväll. Vi bestämde oss för att hoppa skydive i Australien.

Egentligen hade vi tänkt hoppa skydive i New Zeeland. Men det är kallare där nu, så man måste använda fula overaller. Därför bestämde vi oss för att hoppa skydive i Australien – Mission Beach is the shit! Vi åkte med buss tidigt på morgonen som tog oss till kontoret. Där fick vi briefing. Vi hamnade i grupp nummer två så vi fick vänta. Våra nerver satt på helspänn.

Tillslut var det vår tur. Det hade regnat på morgonen men det hade börjat spricka upp lite. Vi skulle få flyga genom molnen. Dan och Toddy skulle flyga med oss, filma och ta bilder. Vi tog oss till flygplatsen i en minibuss. Stämningen i bussen var spänd och nervös. Inte så konstigt kanske! Jag hade inte riktigt fattat vad vi hade gett oss in på. Nervositeten var hanterbar, jag hade inte hunnit jaga upp mig än. Väl framme vid flyget hoppade vi in med våra flygkillar och knäppte fast oss med dem. Sedan bar det av!

14 000 fot uppe i luften – Australiens högsta skydive

Vi flög iväg och såg den cyklonförstörda regnskogen. Vi flög över en stor brun krokodilflod, vackra Dunk Island och skymtade barriärrevet. Hittills var nerverna lugna. När vi fick höra att det var dags var vi på 14 000 fots höjd. Då började det kittla till ordentligt i magen. Luften gick ur mig när dörren öppnades och det första paret kastade sig ut. Utanför var det helt vitt. Vi var uppe bland molnen och nästa på tur var livrädda Jossan. Hon stack ut benen ur planet och sedan försvann de -poff! Det var som om någon tryckte på en knapp så sköts en katapult iväg.

”Shit, ska det verkligen gå så här fort”

Min tur… Jag stack ut benen utanför planet. Det kändes som att benen skulle blåsa iväg. Innan jag visste ordet av så hade vi slängt oss ut i intet. Det var som att simma omkring i ett mjölglas. Det gick så jäkla fort. Kinderna trycktes upp av vinden, huden fladdrade och trycket på kroppen var enormt. Jag kunde inte sluta skrika och skratta. Det enda jag tänkte var ”shit ska det verkligen gå så här fort”. Jag skulle kunna försöka förklara känslan med tusen ord. Men enda chansen att verkligen förstå vad vi har varit med om är att uppleva det själv. Känslan var enorm. En helt otrolig kick som jag aldrig ville skulle ta slut.

60 sekunder fritt fall

Under ca 60 sekunder flög vi som en blyklump ner mot marken i fritt fall. Sedan dundrade vi in i ett tjockt moln. När vi kom ut från det såg man landskapet under sig. Då vecklade Dan ut fallskärmen. Från något som kändes nästan som ett behagligt självmord bromsades farten rejält. Känslan av att sväva över vackra öar och milslånga stränder kom emot mig som en chock. Vi dinglade ner i behaglig takt mot stranden. Jag fick testa att styra fallskärmen i cirklar. Det var fantastiskt! Plötsligt var det dags att landa och det enda jag kunde göra var att skratta.

Vilken upplevelse!!! Detta var definitivt inte sista gången som jag hoppade fallskärm. Kanske blev jag beroende och måste göra det i New Zeeland ändå! En sak är säker, detta är något som ALLA borde prova någon gång i livet. Man kan inte bli för gammal – den äldsta som har hoppat var 101 år gammal! Mormor, nu hoppas jag att du bokar in detta!

Vi sitter på OZ Experience bussen nu. Vår allra sista tur på å väg upp till Cairns. Det måste vara ödet. Konstigt nog åker vi med chauffören Sparrow – killen som plockade upp oss från Sydney vår allra första tur med OZ Experience. Då var vi små, rädda harar som inte alls visste vad vi hade att vänta oss. Annat är det idag när vi har skaffat oss kött på benen (både bokstavligt och bildligt talat!).