Efter en vecka kom nedslaget. Jag tyckte väl att allt gick för lätt. Igår när jag jobbade var det ganska mycket gäster på restaurangen. Jag tyckte ändå att hela dagen flöt på ganska bra. Sedan ville chefen snacka med mig. Han oroar sig för sommaren, det finns inte tillräckligt med kunnig personal – och jag går in i facket som inte tillräckligt kunnig.

Efter midsommar blir det helt kaotiskt i Visby med alla turister som kommer. Även om jag gör mitt allra bästa räcker jag inte till. Jag har inte mycket tidigare erfarenheter av servitrisyrket. Det känns lite hopplöst. Vad ska jag göra, om inte mitt allra bästa räcker?

Efter det hade jag inte så stor lust att göra någonting. Jag ville bara gå hem och plugga alla namn på olika pizzor. I sista stund bestämde jag mig för att inte deppa ihop. Jag visste att jag ändå inte skulle kunna tvinga in några pizzor i huvudet i det läget.

Jag hängde med till Gråbo där det var utflyttningsfest. Det var så himla rätt att göra så. För det första var det väldigt trevligt, och för det andra fick jag så sjukt mycket bra tips och stöd från folk från andra restauranger. Folk jag inte känner men som verkligen bryr sig! Fan vad skönt det var, så nu jävlar ska jag visa dem på jobbet, de ska fan inte bli besvikna!