Pauls försök att ta sig vidare från Carreto den natten resulterade i att vi körde in i ett par stora stockar. Jag låg i min hytt och förväntade mig att vi skulle köra in i en container som något fartyg tappat. Vi körde aldrig in i någon container – däremot small motorn till igen. Ingen som vågade fråga om vad som hände, så vi sov vidare. Jag vaknade av ljudet av att ankaret kastades i vattnet. Upp ur bingen hoppade jag för att se var vi var. Fortfarande bäcksvart, det hade inte gått mer än två timmar.
TILLBAKA I SAMMA VIK
Växellådan hade gått sönder den här gången. Paul bestämde att det var säkrast att åka tillbaka till samma vik. Det var hopplöst, Paul skulle aldrig lyckas laga motorn utan hjälp. Hur säkert det var att övernatta ytterligare nätter i viken vid Darién Gap var en bra fråga.
Nästa dag vaknade alla tidigt och funderade på vad som skulle hända härnäst. Vi började bli stressade av att vi var inne på dag fyra av fem på resan men fortfarande inte hade nått fram till San Blas. Tillslut följde Sindy med oss till byn. Hon skulle försöka prata med byborna för att hitta ett annat transportsätt till oss.
LAGLÖSA PÅ HAVET
Att ta oss ifrån Carreto via landvägen var det inte frågan om – det var farligt. Dessutom hade Paul stämplat ut våra pass åt oss i Cartagena i Colombia. Vi var alltså laglösa ute på havet ända till vi skulle nå en migrationsö där han skulle stämpla in oss. Enligt ett dokument var vi passagerare på Ave Maria och var därför tvugna att bli instämplade från havet, inte vid någon landkontroll.
MÅSTE FINNAS ANDRA TRANSPORTSÄTT
Paul tyckte att vi skulle försöka ta oss till Puerto Obaldia – en flygplats inte alltför långt bort. Där kunde vi bli instämplade och flyga därifrån. Hur gärna vi än ville lämna Ave Maria var vi tveksamma på det alternativet. Vem skulle betala för flygbiljetterna? Sindry pratade med Kuna-folket men det verkade inte finnas några tillgängliga båtar till varken flygplatsen eller migrations-ön.
NÖDSAMTAL FRÅN BYNS ENDA TELEFON MED MOTTAGNING
Hoppet vi hade var en liten mobiltelefon som en Kuna-kvinna hade tejpat fast på en bambuvägg. Det var den enda platsen i hela byn med mottagning – bara på just den telefonen. Vi hade inte kunnat kontakta någon tidigare på grund av täckningen. Ingen visste var vi var eller vad som hade hänt. När vi nämnde för Sindry att vi skulle försöka kontakta boknings företaget – Blue Sailing – blev hon upprörd och hoppade i en kanot tillsammans med en man som rodde henne ut henne till Ave Maria.
Tillslut kom vi fram till Blue Sailing via telefonen på bambuväggen. Megan bad om hjälp med skärrad röst och berättade allt vi varit med om. Kvinnan ville hjälpa oss – hon behövde bara ett bekräftande samtal från Paul. Vi var glada att ha fått prata med någon annan utanför Ave Maria, men bekymrade över hur vi skulle berätta för Paul att vi involverat företaget. Hur skulle vi ens få honom att ta sig i land för att ringa till henne? Vi var oroliga för att han skulle bli hotfull och aggressiv.
INGEN BRA IDÉ ATT FLYGA
Vi rodde tillbaka till Ave Maria och möttes av en speedboat som låg intill båten. Sindry hade lyckats organisera en båt under tiden vi ringde till företaget. Speedboat föraren förklarade att det inte alls var en bra idé att åka till flygplatsen, där väntade en massa kubaner på att få lämna landet och det kunde ta veckor innan man kunde få plats på ett flyg. Dessutom var det väldigt farligt då det låg på gränsen till Colombia.
Det var först då vi förstod hur nära gränsen vi var – vi hade alltså knappt kommit någonstans. Det hade tagit oss 65 timmar att segla en sträcka som hade tagit lite mer än 10 timmar med buss. Speedboat-kaptenen tyckte istället att vi skulle åka till migrations-ön El Povenir. Problemet var att vi inte hade pengar att betala för speedboaten. Paul var inte glad av att höra att vi dragit in Blue Sailing i sörjan. Trevor ifrågasatte Paul och hans olika så kallade plan B, C och D.
”OM DU INTE TONAR NED DIG KOMMER JAG SLÅ DIG TREVOR!”
Paul började hota och blev aggressiv. Han var stressad, arg och frustrerad. Nu hade vi två alternativ: 1 -vänta på en båt som Blue Sailing skulle ordna till nästa morgon. 2 – åka med båten vi hade framför oss utan möjlighet att betala.
Vi kände oss så gott som tvungna att lämna Ave Maria och vi ville heller inte stanna där. Paul frågade aggressivt om vi verkligen ville spendera 24 timmar till på Ave Maria. Han kallade oss för problem som han helst ville slippa så fort som möjligt.
INGA PENGAR
Ingenstans på öarna skulle det finnas bankomater. De flesta av oss hade bara några få dollar i kontanter. När vi skrapat ihop varenda pesos och dollar hade vi totalt $450. Båten skulle kosta oss $700 så det fattades fortfarande en hel del pengar. Efter många försök till att pruta ned priset hade Paul inget annat alternativ än att ge oss de resterande pengarna. Han gav oss $160. Vi var fortfarande $90 dollar kort.
Speedboat chauffören sa att det skulle bli mörkt och farligt att åka den kvällen. Han tyckte att det var bättre om vi väntade till nästa morgon. Paul skickade iväg oss ändå, trots att vi hade för lite pengar. Mörkret kom snabbt och vi blev tvungna att övernatta på en annan ö. Vi förklarade att vi inte hade pengar till boende. De enda pengarna vi hade var hans. Men den här kaptenen visste vad han pratade om – det var inte frågan om att vi skulle åka när det var mörkt.
ÖVERNATTNING PÅ PLAYON CHICO HOS HJÄLPSAMMA ÖBOR
Vi möttes av hans vänner med öppna armar på ön Playon Chico. De ville gärna hjälpa oss med boende för en billig peng. För $5 var fick vi bo i tältsängar och hängmattor i en hydda. Vi bjöd dem på öl och rom. De lagade kokosris åt oss. Vi hade verkligen inga pengar men dessa människor ville bara hjälpa oss. De är nog de vänligaste människorna jag någonsin mött!
”MI CASA ES SU CASA, SOMOS HERMANOS – MITT HEM ÄR DITT HEM, VI ÄR ALLA BRÖDER”
Hela familjen ville vara med och se vad vi var för konstiga filurer. När kamerorna kom fram blev det foto-fest. Alla ville vara med på bild. Vi somnade tidigt den kvällen. Familjen avrådde oss att gå utanför hyddan då det var inte säkert för oss att vistas där. Den glesa bambun gjorde det lyhört i hyddan så det kändes som att vi bodde ihop med hela byn.
Vi är oerhört tacksamma för alla dessa hjälpsamma medmänniskor. Jag kan bara tala gott om deras by Playon Chico och hyddan vi bodde i. Planerar du att besöka ön i Kuna Yala i San Blas? Ta kontakt med Emiliano Alvila – hans familj är helt underbar!
NÄSTA:
