”SEGLINGEN FRÅN COLOMBIA TILL PANAMA KOMMER BLI DEN BÄSTA RESAN I ERA LIV. NI KOMMER BESÖKA DE VACKRASTE STRÄNDERNA I VÄRLDEN”
– Alla backpackers
KARIBISKA HAVET – ETT TUFFT HAV
De fem kommande dagarna skulle vi tillbringa på skutan Ave Maria. Vi skulle segla från Colombia till Panama via tre ”orörda öar” i San Blas. Vi var mer än taggade, vilket äventyr! De två första dygnen skulle vi spendera ute på det öppna havet, seglandes mot Panama. Från 30 till 40 timmar skulle det ta där ute på det tuffa, Karibiska havet. Vi var fullt medvetna om att denna översegling skulle innebära sjösjuka för de flesta. Många vi pratat med hade berättat om att de legat i en vrå och spytt under alla dessa timmar. Trots trots detta menade dem att det var värt det. Upplevelsen vid San Blas öarna skulle göra varje illamående timme värd det. Vi förberedde oss med sjösjukepiller.
”RADERA ALLA ERA FÖRVÄNTNINGAR”
– Kaptenen
BESÄTTNINGEN – EN HÄRLIG KOMPLOTT AV BACKPACKERS
Glada och förväntansfulla mötte vi resten av passagerarna vid hamnen innan avfärd. Ombord gick engelska Charlotte med mottot ”döden är inte det värsta som kan hända en”. Det hon inte visste då var att hon var rädd för vågor och öppet hav. Brasilianska Milton, kunnig i de flesta ämnen med oväntade kunskaper inom djur och natur. Kanadensiska paret Megan och Trevor. Spillevinken Sam och Danny, Sam’s högra hand, båda han från Australien. Och systrarna Sverige såklart, jag och Christine. Skärgårdsseglarna som skulle berätta för alla om segling, men som aldrig lyckades få ta rodret.
Åtta obekanta samlade på en främmande segelbåt, vilandes i händerna på australiensiska kaptenen Paul, tillsammans med sin Colombianska själsfrände och kock Sindry.
SVÅRT ATT HÅLLA PACKNINGEN TORR
Vi hoppade i en gummijolle ut till Ave Maria med svarta sopsäckar runt våra stora backpacks för att skydda dem mot den tropiska fukten. Våra dagsväskor däremot slängdes ned underst i jollen utan skydd. Det visade sig att jollen läckte in vatten så det var ett gäng plask blöta väskor som bars ombord den kvällen. Min kamerautrustning låg och badade i väskan tillsammans med min laptop. Det gällde att hitta ett torrt ställe att förvara dem på för att undvika skador. Det var dock inte det lättaste då varenda hylla, låda och vrå var belamrad av Pauls kläder.
”DETTA ÄR MITT HEM, INTE ETT LYXHOTELL. TA INTE IN SAND ELLER SALTVATTEN I BÅTEN”
SKEPPARMÖTET ÖPPNAT
Paul välkomnade oss med hårda bud. Han sa åt oss att radera alla förväntningar och förtydligade att han inte är någon underhållare. Om vi ville få en bra upplevelse var det upp till oss att det skulle bli så. Han förklarade också att han behövde hjälp att styra på nätterna – men det var endast ett jobb för män.
”DEN SÄKRASTE VÄGEN TILL SAN BLAS ÖARNA” – ENLIGT FÖRETAGET
Det han borde ha gått igenom var säkerheten ombord. Det var ju trots allt ett gäng landkrabbor ombord som skulle hjälpa till att segla en båt över ett av världens tuffaste hav. Företaget vi hade bokat med hade gett oss förtroende, vi hade inga anledningar att tro att något skulle kunna gå snett. Ändå tog vi själva redda på var flytvästarna fanns och lokaliserade även livbåten ombord. Sex passagerare kunde den ta. Vi var 10 ombord. Gummijollen hade vi också, som i och för sig läckte in vatten. Fyra av oss skulle vara körda ifall något gick snett. Men det var något som jag tänkte på först några dagar senare.
FÖR FÅ NATTLANTERNOR OCH SJÖSJUK BESÄTTNING
På väg ut ur hamnen blev vi stoppade av hamnpolisen för att vi hade för få lanternor för att segla över natten. Paul lyckades komma undan och vi fortsatte iväg. Det dröjde inte länge förrän havet började ta över de förväntansfulla vännernas humör. Det var redan sent på natten. Sam gick och la sig i hytten i förpiken grönfärgad i ansiktet. Han skulle sova bort sjösjukan. Det var en dålig idé. Där framme var det som en bergochdalbana. Fem minuter senare kom han ut och gödde havet. Därefter stod nästa på tur, och nästa…
