Vi ger oss inte!

Dagarna går åt här i Bowen till att söka jobb, dag ut och dag in. Vi kan inte sitta still. Det finns inga jobb säger dem? Visst fan finns det jobb, det gäller bara att kunna hitta dem. På hostelet har folk väntat på jobb i månader, och de verkar vara ganska tillfredsställda med det. Eller så har de bara blivit otroligt förslappade och lata. Hostelet är som en ungdomsgård. Folk sitter runt ett bord från morgon till kväll, ena stunden flätar de ett armband, andra stunden sitter de och bygger flygplan av tomburkar. Sitter de inte ned så spelar de pingis.

Om det inte är dags för dagens höjdpunkt det vill säga – att laga mat. När det inte finns någonting att göra på dagarna kan man ju roa sig med att laga någon riktigt avancerad maträtt som kräver flera olika moment. Allt för att det ska ta så lång tid som möjligt så att tiden rinner iväg fortare. Eftersom hostelet består av 50 % kineser/koreaner/japaner (same, same but different?) kan man skåda all möjlig matlagning i köket. Mat, mat, här var det mat! Ris i all oändlighet och nudlar till överflöd, det är basvaran. Sedan kommer all slags kött, det kan vara en kycklingvinge, en lever eller bara en bit fett som blev kvar från gårdagens grismage. Dessutom har hela hostelet sysselsatt sig i bakning, varje dag är det någon ny som bakar. Något som är extremt ovanligt i backpackerns värld. Vi som är vana att leva endast på snabbnudlar känner nu pressen. Jag ska väl inte säga för mycket, snart står vi där själva lika uttråkade som alla andra.

Hur som helst, det jag vill komma till är att jag inte tror att vi är som dem. Vi är drivna människor som inte blir nöjda tills vi får det vi vill. Därför har våra dagar runnit iväg i jakten på jobb. Ena dagen gick vi runt hela staden och lämnade in våra CV:n på varenda restaurang och snabbmatskedja vi kunde komma åt. Det finns faktiskt ett McDonalds, ett Subway, en pizzeria, två stora matvaruhus, ett par pubar och typ två nattklubbar (!) plus lite till. En annan dag har vi gått runt på stan och frågat folk på gatan och inne i butiker hur sjutton man får tag på fruktjobb. Vi har fått en hel del kloka svar och några värdefulla telefonnummer, men inget napp. Vi har insett att farmarnas telefonnummer är hemliga, så man måste komma åt dem via en kontakt som känner dem. Har man inte numret, ja då får man väl gå till farmarna! Tro det eller ej, men vi gick faktiskt till en farm. Denna farm låg inte så jättelångt bort, men tillräckligt långt för att man skulle vingla runt på kanten av en motorväg så bilarna tutade på en. Detta var en tomatfarm, och vi tänkte att vi skulle få positiv respons när vi gått hela biten för att kolla efter jobb. Att det satt en sur kärring inne på kontoret gjorde inte promenaden värd ett enda skit. Typsikt.

Efter en tredje dag kände vi att vi måste låta folk få en chans att läsa igenom våra CV:n, så vi tog oss bort till en av alla kända stränder här i Bowen. Det finns otaliga stränder här, så kallade Award winning beaches, så vi har minst sagt valt ett passande ställe att hänga på i väntan på jobb. Det är varmt som en svensk sommar med lite kyligare nätter, och vattnet har sjunkit till svensk temperatur. Riktigt behaglig värme om jag får säga det. Det är riktigt vackert här och folk är otroligt trevliga.

När vi skulle ta oss hem från stranden blev vi bundis med busschauffören, Denis, som ville göra allt för att hjälpa oss med jobb. Han gav ut ett nummer till en farmare som vi ska kontakta i början på nästa vecka och han hjälpte oss att hitta ut till ett annat hostel. Vi har nämligen haft kontakt med ägaren till ett annat hostel som ligger en liten bit utanför Bowen, och han har lovat att hjälpa oss om han kan. Hittills hade vi bara pratat med honom i telefonen, så vi kände för att åka och träffa honom personligen och även titta på hostelet ifall vi nu skulle flytta dit. Problemet var ju att det inte fanns något sätt att ta sig dit, att gå skulle vara alldeles för långt. Men Denis insisterade på att vi skulle hänga på honom när han bytte buss till skolbussen. Han hämtade en låda godis som han gav oss och alla barnen och körde oss vidare bort till Aussie Nomads Backpackers. Där träffade vi ägaren som var mycket trevlig och bjöd oss på en kanna öl. Hostelet såg mer ut som ett hotell, riktigt nice men desvärre var prislappen snäppet högre än på vårat halvruttna hostel. Han hade inga jobb för stunden och tyckte vi skulle stanna på vårt hostel för att spara pengar och kanske så småningom flytta till honom. Vi hängde där ett tag och fick ett par irländska vänner innan vi fick skjuts tillbaka till stan. Två kontakter på en dag som vi skulle vara ”söklediga” på, inte dåligt!

Vårt hostel som vi bor på ligger ganska bra till, men rummet vi bor i är genomgång för alla andra rum så det är ett jäkla spring. Det är som sagt lite småkonstiga människor här, vanligt folk som blivit nästintill hippies efter för lite aktivitet. Det konstiga är att det bor runt 30 personer här och kanske 5 stycken har jobb, medans på det andra hostelet bor det 70 personer och alla har jobb. Vi är lite misstänksamma mot ägarna på vårt ställe, det jobbiga är att de verkar vara misstänksamma mot oss också, för det är inte så populärt att söka jobb på egen hand inte.

Man måste ju ge alla en chans, så vi hängde med hela hippie gänget till beachen en dag och hade sedan en riktigt stor barbeque med allihopa, lagom till fredagskvällen. Det blev riktigt god mat för en billig peng och snart var det dags att ta sig in till byn och träffa upp irländarna från det andra hostelet. Vi gick till Grandview Hotel och fick oss en riktig chock. Det var fullt med folk och stämningen på topp. Grandview Hotel är för övrigt ett av alla ställen som spelades in för Australia filmen. Det är många platser här i Bowen som användes för filmen, dels den långa piren som ni kan se på bilden. Hur som helst så hade vi såklart ett mål med kvällen. Vi skulle ha ett jobb, och för att få ett jobb skulle vi lyckas hitta en farmare. Något vi trodde skulle vara lättare sagt än gjort, men till vår förvåning fick vi napp två gånger. Först var det två killar som hade kontakt med en farm, och sedan hittade vi självaste Farmarn med stort F. Han skulle allt kunna hjälpa oss, vi hade hittat till rätt snubbe sa han själv. Han var ute med sina arbetare och roade sig, och gav ut sitt nummer och bad oss ringa nästa dag. Vilket kap! Eller? Vi trodde det i alla fall, sedan att gubben ville hålla hand var en annan sida av storyn. Det är lite svårt att veta hur man ska bete sig i ett sådant sammanhang när man är så desperat efter jobb, så vi gjorde det bästa av situationen och skojade till det istället. Han tog oss med till en partybuss med ett stort gäng andra ungdomar som tog oss bort till en nattklubb. Bowen, hallå vad hände? Finns det bra party här, det hade jag ingen aning om. Gubben blev kastrullfull så vi lyckades smyga ifrån honom i hopp om att han ändå skulle minnas oss.

Nästa dag var vi hoppfulla om ett positivt svar från farmaren. Han kom definitivt ihåg oss och bad om att få återkomma senare under dagen. Till vår stora besvikelse hörde vi inget mer ifrån den mannen, men under dagen hade vi hittat en karta på alla farmar i området så vi kunde söka upp en hel del telefonnummer på internet som inte var hemliga. Vi fick fatt på ett gäng nummer så nu återstår en hel del samtal för nästkommande dag. Jakten på jobbet fortsätter….

När vi kom till vårt hostel skulle vi bli förklarade bedbugs fria innan vi fick komma åt våra sängar. För att göra detta fick vi tvätta ALLT i våra väskor. Vi som nyss hade tvättat… Aja, det kan ju vara skönt att veta att man slipper dessa små helvetesdjuren. Först då när all packning lades i några maskiner och sedan hängdes upp på rad på ett staket, insåg vi att vi kanske hade en hel del kläder trots allt.

Share

0 thoughts on “Vi ger oss inte!

  1. Med er höga målsättningen om att få jobb så kommer det nog att lösa sig. Passa er för alla fula gubbar bara.
    Pappa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.