Nu ær jag framme, jag sitter hær på Mikals rum och skriver på hans dator, dærav bokstæverna!

Hahaha asså man skulle filma mig nær jag ær ute och reser helt ensam. Så jvæla vilsen och liten. På Arlanda børjade allt, jag skulle køpa en parfym till Mikal, men stællet tog inte mitt kort så jag var tvungen att springa ivæg till en bankomat och ta ut pengar. Jag var redan lite sen, men tænkte: æh, jag hinner! Bankomaten kunde bara ge ut 500 lappar, och jag pallade inte ta ut mer så jag hoppades att jag kunde skramla fram lite småpengar. Men det kunde jag ju såklart inte, och kø var det också. Efter lite førhandlingar køpte jag parfymen och sprang ivæg till gaten. Dær var det tomt. Jaha, va fan, hade inte bordingen redan børjat, tænkte jag. Pløtsligt ropas mitt namn ut: EMELIE PERSSON! Hjælp, vart ska jag, var ær jag, vad vill du? "Du ær sista man, skynda dig!"

Oh gosh, tænk om jag hade missat planet…. Hur som helst, jag landade i Oslo, och dær skulle jag sjælv checka om mitt bagage før att åka vidare till Kristiansand. Inga problem, tyckte væl jag, men jag hade ju inte ræknat med att bagaget skulle vara førsenat och att mitt bagage skulle komma ut sist! Jag stod och væntade i vad som kændes som evigheter och såg hur tiden rann ivæg. Helvete, jag kommer missa næsta plan!

Tillslut kom væskan, och jag sprang ivæg till incheckningen. Och dær var det værldens kø! Shit, helvete, panik, stress! Som tur var så kom jag med planet och landade i Kristiansand før en liten stund sedan. Då var det bara att førsøka tyda den norska vægbeskrivningen…

Det regnar, och regnar och regnar, typiskt! Nu ska jag sitta hær på ett rum i någon byggnad vid luftførsvaret och vænta på Mikal, och sedan ska vi gå på balen. Det var ett tag sedan jag træffade han, jag kommer sitta jætte spænd tills dørren øppnas. Alltså, det hær ær værsta Top Gun! Jag ær nervøs.

By the way, det fick bli den korta klænningen, nr 1!