När vi lyfte från Reykjavik var klockan 5, isländsk tid. Det började skymma och himlen lyste i rött vid horisonten. Det skulle inte dröja länge innan det skulle bli bäcksvart. Trodde vi. Men den där röda horisonten gav sig aldrig, den var där hela tiden och skiftade från skymningsröd till ljusrosa gryningsljus. Det blev liksom aldrig mörkt eftersom att vi reste med ljuset och vår flygresa till Seattle tog -14 minuter. I själva verket tog flög vi ju i 8 timmar men tiden gick fort då vi glodde på film hela vägen. Resan var rätt cool faktsikt, vi åkte över Grönland och såg stora isflak och snötäckta berg nästan hela vägen, tyvärr missade vi isbjörnarna och blåvalen…

Väl framme i Seattle insåg vi hur trötta vi var eftersom våra kroppar var inställda på att klockan var runt 2 på natten och vi hade inte sovit någonting. Seattle tid var klockan 5 och Christine insåg plötlsigt att hon tappat bort sitt visum. Oh SHIT! Det är inte möjligt, hur sjutton skulle hon kunna ta sig in i Canada utan visum?? Vi sprang runt och försökte på alla möjliga sätt att skriva ut det från mailen vilket var omöjligt. Det enda vi kunde göra var att hoppas på att mötas av snälla, förstående människor. Vi skyllde såklart på killen i incheckningen på Arlanda som var under upplärning. Han tog Chrisses superviktiga visum, klantskalle!

 

Vi satte oss på ett Alaska airlines plan, troligen från andra världskriget och sov som stockar i två timmar innan vi tillslut kom till Calgary. Där väntade en migrationsdisk med en tuff brud i skottsäker väst som tog emot våra pass och visum. Som tur var lyckades Chrstine få sin stämpel i passet och passera vidare in i landet. Phuu. Flygplatsen var öde eftersom det var sent på natten så vi ringde vårt hotell och fick skjuts av en shuttlebus. Klockan var runt halv 9 på morgonen för våra kroppar innan vi kunde sova gott på hotellet.

 

Nu är vi utvilade och sitter och väntar på bussen till Banff!