Strax efter klockan fyra på morgonen gick vi upp för att ta Straybussen från Rotorua med sikte mot Tongariro National Park. Det är den fjärde första nationalparken i världen – skapad år 1887. Vyerna var underbart vackra, det var härligt att se snötäckta berg igen. De vita snöklädda topparna kontrades av de gröna kullarna mot den klarblå himlen. Min första riktiga vandring någonsin i livet – en upplevelse som jag sent kommer glömma.
Tongariro Alpine Crossing är Nya Zeelands bästa dagsvandring. Den är 19,4 km genom Tongariro National Park – hem till tre aktiva vulkaner. Vandringen korsar nationalparkens vulkaniska platå med ångande kratrar. Vandringen är lång och högt över havet vilket medför att vädret snabbt kan slå om. En rimligt bra träningsnivå krävs.
Avstånd | 19.4km
Högsta punkt | Red Crater – 1,886m
Tid | 5,5-8 timmar
VAD BEHÖVER DU HA MED DIG?
KÄNGOR: Vi hade inga bra vandringsskor så det fick vi hyra. De var tunga som attan och kändes som att gå i stenhårda snowboardboots – men stadiga skor är ett måste då du kommer passera mycket lös sten där det är lätt att vricka fötterna.
ISYXA: Vi hyrde även isyxor.
VARMA KLÄDER: Väl planerade hade vi packning med oss för att inte frysa – det kan bli riktigt kallt uppe på toppen. Leggings fick agera underställ och vi fick regntäta överdragsbyxor bland hyrgrejerna. Tre lager tröjor och regnjacka, vantar och mössa. När vi vandrade hade vi blivit varnade för kyligt väder men vi behövde inte använda underställen. Det slutade med att vi gick i linne och tunna byxor.
FÖRSTA ETAPPEN: MOT ’MORDOR’
En shuffle-buss körde oss upp till cirka 1100 meters höjd. Där började vår oändliga vandring. Sista toalettstoppet var bara en timme in på promenaden, så nu gällde det försöka hålla sig i de resterande 7 timmarna. Landskapet var väldigt kalt. Vi gick ju för sjutton på en vulkan! Efter att vi hade gått en stund stod det skyltar som varnade för att tänka sig för en extra gång. Hade vi rätt kläder med oss? Var det bra väder? Är du verkligen tillräckligt tränad. Kommer du klara detta? Det är en tuff utmaning att bestiga Tongariro. Egentligen hade vi inte den blekaste aning om vi skulle klara det. Vädret var bra i alla fall så vi började gå upp mot Mt Ruapehu, 2797 möh – den mest aktiva vulkanen i området. Det är den vulkanen som är med i Sagan om Ringen filmerna, Mordor.
Mt Ruapehu hade sitt senaste utbrott år 1996 då den täckte hela Nordön med aska – hela vägen från Wellington upp till Auckland. Det har legat en varning i två år nu (2011) för att den ska ha ett nytt utbrott. Man trodde att den skulle ha ett utbrott år 2008-2009. Ännu har inget hänt, den kanske smäller av när som helst! Mt Ruapehu har tre skidbackar och det finns ännu fler på ett berg längre bort. Skidbackarna gör området kring Nationalparken väldigt populär runt vintertider.
UPP PÅ MT TONGARIRO – SVETTIGT OCH TUNGT I BENEN
Vi skulle – tack och lov – inte upp på Mt Ruapehu, utan vi skulle vidare bort vänster om vulkanen. Det berget heter Mt Tongariro, 1968 möh. Det är en gammal, men dock ännu aktiv vulkan. The Red Crater of Mt Tongariro hade sitt senaste utbrott år 1926. Tongariro Alpine Crossing är klassad som en av världens bästa dagsturer, och jag kan lova er att vyerna var underbart vackra. För en som aldrig vandrat förut och njutit av utsikter i skidliftar var det en tuff utmaning. Vi var inte tillräckligt tränade och upplevde vandringen som kanske det jobbigaste i våra liv. Det var ett jävla helvete rent ut sagt! Vi gick uppför i runt sex timmar. Några små korta fem minuters pauser hann vi med innan vi skulle tvinga våra stackars ben att lyfta sig igen. Svetten rann trots att vi knappt hade några kläder på oss där vi gick i snön.
THE RED CRATER
Första biten gick ändå ganska hyffsat bra. Då hade vi hög motivation! Jag ville inte hamna sist i gruppen, jag gick bland de första och trampade envist vidare för att nå målet. Det väntade vyer med vackra sjöar och lunch vilket fick benen att orka hela vägen. Väl uppe vid The Red Crater var det värt allt slit! En riktig cool krater som var knallröd. Kontrasterna mellan snön och den röda färgen var riktigt cool. Därefter kanade vi oss ner i löst grus och sand till vackra färgglada vulkaniska sjöar. Det var tre sjöar som hade en konstig grön/turkos/blå färg så de såg nästan inklippta ut. Sjöarna har fått sin färg från mineraler som rinner ner från berget. Det såg helt sjukt ut, men vackert var det!
STENIGT OCH BRANT UNDERLAG
Vi åt vår lunch till de vackra vyerna. Hungriga som vi var proppade vi i oss mackorna till den ruttna ägglukten och innan vi hade tuggat färdigt var det dags att knata vidare igen. Jag började bli rejält kissnödig och de där mackorna satte sig som en deg i magen. Vi fick magknip resten av resan. Det var inte lika kul längre. Vi som trodde att vi hade kommit hela vägen upp insåg snabbt att vi inte ens var i närheten. Uppförsbacken i brant, lös grus och sand var extremt tung. Jag trodde att jag skulle dö och undrade var närmsta helikopter höll hus, haha. Musklerna pumpade i benen så jag trodde de skulle sprängas och jag hade fått outhärdliga skoskav av hyrkängorna.
UPPE PÅ TOPPEN – VÄRT ALLT SLIT
Svetten fortsatte att rinna och vi trodde aldrig att vi skulle komma fram. Toppen skymtade men hur mycket vi än gick verkade det inte som att vi kom närmre. När vi trodde att vi redan hade dött och gick på våra sista reserver kom vi tillslut upp! Utsikten var helt fantastisk! Vi såg ut över the Blue Lake och Taupo River – Nya Zeelands största flod som är lika stor till ytan som hela Singapore.
Vi såg så långt och känslan av att ”vi klarade det” gjorde så att hela promenaden var värt allt slit. Vilken tur vi hade med vädret! Dagen innan hade det varnats om att det var farligt att gå turen – det var kallt och blåste kraftigt. Vår dag var helt molnfri, vindstilla och sikten var så klar så vi kunde se långt utan problem. Vi tog ett gruppfoto på den högsta punkten, på nästan 2000 meter över havet. Vi hade då gått cirka 900 höjdmeter. Hela vandringen var 20 km lång och det tog oss 8 timmar tur/retur.
VÄGEN NED
Äntligen var det dags att ta sig nedför! Nedför ett grustag i en brant backe kanade vi ned på kängorna. Vi som längtat efter att gå nedför – vi visste inte att det skulle vara nästan lika jobbigt som att gå uppförs. Det kändes i knäna, inne i kängorna kändes det som nageltrång och benen skakade för varje steg vi tog. Trots det var det på väg hemåt. Vi gick nedför i cirka två timmar. Detta var helt klart en upplevelse! Jag är glad att vi gjorde det och jag känner mig otroligt duktig och stolt över sig själv. Även om jag hatade allt och alla där ett tag skulle jag inte vilja ha det ogjort. När vi äntligen kom ner till bussen fick vi en väl förtjänt öl och den satte sig i spagettibenen!
TACOKVÄLL I ALPIN LODGEN
Har du gjort en bedrift ska du belönas, eller hur?! När vi kom fram till den Alpina lodgen som vi skulle bo på blev vi glatt överraskade. Det var ett hotell och hostel i ett. Vi backpackers beblandade oss med vanliga hotellgäster och det var ett riktigt fint ställe. Det kändes som att vara i en stuga i Alperna med en öppen brasa i restaurangen. Alla i gänget var ganska möra efter alla promenader den senaste tiden. Vi lagade tacos direkt när vi kom fram. Det var en riktigt god middag med härligt sällskap.
JACUZZI UNDER STJÄRNKLAR HIMMEL
Det fanns bara en sak att göra innan vi kunde tillåta sig att stänga ögonen – bada jacuzzi. Vi hoppade i utomhusbadet och bubblade i mörkret under den stjärnklara himlen. Vi låg och tittade på stjärnorna och hittade Southern Cross. Mitt i allt så såg vi ett stjärnfall. Jag tror aldrig jag har sett det förut – det var riktigt coolt. När vi kom upp ur jacuzzin insåg vi hur ont vi hade i kroppen. Benen värkte och fötterna såg förjävliga ut. Förutom alla blåsor och skavsår så var anklarna svullna som tennisbollar. Det var knappt så att vi kunde gå.
Shit, vad hade vi gjort med våra kroppar egentligen? Jag har nog aldrig sovit så gott som jag skulle till att göra denna natt – i vårt lyxiga loft med egen kyl och badrum. Det fanns rum för fyra personer men jag och Jossan hade turen att få bo själva. Nu kunde vi snarka ikapp i lugn och ro. Det var bara att vänta och se om man skulle kunna komma upp ur sängen nästa dag med all träningsverk…
