HUR BLEV VI ILLEGALA I PERU?
Tullen glömde stämpla våra pass i Peru – vi vet knappt själva hur det gick till. Efter vår lilla tripp ut till Isla del Sol i Bolivia väntade nattbussen till Cusco på 11 timmar. En kvart från Copacabana skulle vi krossa gränsen till Peru, och en guide på bussen förklarade allt klart och tydligt för oss hur det skulle gå till. Men det var tydligen inte tillräckligt tydligt för oss visade det sig.
VI HADE INGA ENTRY STAMPS I PASSET
Vi klev av bussen och fick vår exit-stamp i Bolivia. Sedan skulle vi promenera över gränsen till Peru där bussen väntade. Folk stod i kö för att komma in i bussen, men det var inga köer någon annan stans. Konstigt att vi inte fick en entry-stamp, tänkte vi en sekund men så mycket mer än så tänkte vi inte på det. Det var en öde håla utan liv, det enda vi skådade var några Tuk-tuks. Resan tuffade vidare mot Cusco och klockan fem på morgonen kom vi fram. Vi tog in på hostel – det var först då vi insåg vad som hade hänt. Vi hade inga stämplar i passet och detta skulle såklart innebära problem. Illegala i Peru, det kändes inte bra.
DÅLIGA NYHETER PÅ MIGRATIONSVERKET
Vi blev informerade om att det bara skulle vara att gå till migrationsverket i Cusco så skulle allt lösa sig. Men så enkelt var det inte. På migrationsverket fick vi dåliga nyheter. Att vi inte hade några entry stamps innebar stora problem. Det enda vi kunde göra var att åka till närmsta gräns för att skaffa oss stämplarna. Närmsta gräns var där vi precis varit, 11 timmar bort. Vi fick bita i det sura äpplet och boka en buss. Det fanns såklart inga bussar som gick när vi ville, utan det fick bli nattbuss igen. Mot Copacabana igen och resan kändes oändlig.
HÄNDER TITT SOM TÄTT – TULLEN ”GLÖMMER” ATT STÄMPLA PASS
Tydligen är detta dock inte ovanligt, att tullen ”glömmer” att stämpla pass. Enligt peruanerna skulle vi inte få några problem (i alla fall inte de vi valde att lyssna på). Vi planerade att ta lokalbussen tillbaka till Cusco, då alla turistbussar gick vid fel tider. Resväskorna ville vi inte släpa på eftersom stöldrisken är större på de lokala bussarna. Bussen kan tydligen bli stoppad och länsad på bagagen som ligger i bagageutrymmet. Vi blev mer och mer nervösa ju närmre vi kom, men vi tycktes aldrig komma fram. När vi äntligen stod på samma plats som vi gjort för två dygn sedan, vände sig magarna ut och in på oss. Gränskontrollanten skakade på huvudet när han hörde vår berättelse och repeterade om och om igen:
”¡Problemas grandes. Muy grandes! ”
GRÄNSKONTROLLANTEN ACCEPTERADE MUTOR
Tankar som for igenom mitt huvud var: ”Varför hade vi lämnat våra resväskor i Cusco?” ”Hur är det att sitta i ett Peruanskt fängelse?” Efter ett tag började han fråga vad vi hade för tillgångar. Ja, vad har vi egentligen? Jag hade som tur var lagt ned kameran i väskan för vi skämtade på bussen om att de skulle vilja ha den som muta. Tur det, men vi hade ju pesos. Vi hade dock inte tillräckligt med pengar. Vi hade faktiskt extremt lite, vilket vi var väl medvetna om men ingen bankomat hade fungerat under den senaste tiden. Det var precis att vi hade pengar nog för bussresan tillbaka. Men gränskontrollanten bara skrattade åt oss och och fortsatte hysteriskt fråga vad vi hade för tillgångar.
BRA ATT HA EXTRA DOLLAR VID NÖDSITUATIONER
Juste, vi hade ju en bunt US dollar längst ned i väskan! Vid nödsituationer är det alltid bra att ha extra dollar i bagaget. Detta kändes verkligen som en nödsituation. Vi tog fram hela bunten med dollar och bad om att få ha några dollar kvar för bussresan. Han tog ett par sedlar och kilade iväg med våra pass som han stoppade innanför västen. Det kändes oroligt i magen. Tiden gick och han dröjde.
MER PENGAR
När han väl dök upp igen ville han ha ytterligare pengar. Vi stretade såklart inte emot fast att vi fattade att han bara var girig. Ta pengarna – bara vi får våra pass och slipper trubbel! Han tittade sig omkring och smugglade ut våra pass ur västen.
VILDA VÄSTERN OCH MINNESVÄRDA BUSSRESOR
130 US dollar fattigare ville vi bort från gränsen illa kvickt och hoppade in i en konstig tuk-tuk som höll på att rasa ihop. Den tog oss till Yunguyo, en superliten håla á la Sydamerikansk vilda västern där de aldrig skådat en turist förr. Där hoppade vi in i en liten minibuss så trång så man nästan satt i knäet på varandra och hade andras bebisar i famnen. Vid det här laget var vi glada att vi inte hade våra stora ryggsäckar med oss – de hade aldrig fått plats.
Efter 2,5 timmars resa i minibussen kom vi tillslut till Punto. Under vägen blev vi stoppade av polisen som tryckte sig in i den överfulla bussen för att leta efter flyktingar under våra säten. I Punto hade vi hoppats på att få i oss en bit mat, men det stod redan en buss på plats för avfärd mot Cusco. Vi ville inte gärna spendera en extra sekund i Punto så vi hoppade på den skruttiga lokalbussen med tomma magar. På 25 timmar fick vi i oss en banan, ett kantstött äpple och några torra, ihåliga brödskorpor.
Tillslut kom vi fram till Cusco igen – lagliga denna gången! Vi har lärt oss hur man korsar gränsen i Sydamerika. Hur vi kunde missa tullkontoret kommer vi aldrig förstå. Jag inbillar mig att kontoret var stängt när vi var där, det känns liksom bättre då.
Oj vilken soppa! Det är en sån där reseupplevelse som kan vara jobbig just då, men som kan vara ett av de livligaste minnena efteråt! 😉
hahaha 🙂 Sånt som händer. Ta det försiktigt hörni!