Land i sikte efter 65 timmar på öppet hav

 english
 
Det gick inte fort den där natten. Förväntansfulla vaknade vännerna och stack ut huvudena från varenda lucka för att se hur långt vi hade kommit. Till vår stora besvikelse hade inte de där landremsorna vi skymtat kommit mycket närmre. Vinden var fortfarande obefintlig och vi alla insåg att det skulle ta ytterligare ett dygn för att komma fram – eller till och med veckor. Det började kännas väldigt motigt, det verkade som om vi aldrig skulle komma fram.
 
 
 
 
 
 
Paul började segla i cirklar. Han menade att han var tvungen att hämta vind längre ut för att få fart. Seglingssystrarna tittade fundersamt på varandra och undrade hur seglingsteknikerna fungerade i Australien. Men eftersom vi var tjejer, så hade vi inget att säga till om.
 
 
Efter halva dagen började Paul klia sig i huvudet, han tyckte att vi skulle vända tillbaka en bit för att gå i hamn så att han kunde laga motorn. Han började fiffla med motorn igen så att vi skulle kunna komma någonstans, och äntligen började den där landremsan närma sig. Motorn hostade på och lyckades ta oss hela vägen in till en vik vid fastlandet, utanför Kuna-byn Carreto.
 
 
   – First, I’m going to sleep, and then I’ll try to fix the engine ok? Sa Paul när vi lagt oss för ankar.
 
 
Han tyckte att vi skulle ro i hamn för att utforska stället, och vi var alla vädligt exalterade av att få komma i land efter 65 timmar på det öppna havet. Paul hade dock aldrig varit i Carreto, men han påstod att det var början av San Blas skärgården. Vi fick läsa den enda lilla kvadraten som stod om byn i hans hamnbok. Där stod det att byborna är vänliga så länge man försöker ta sig därifrån fortast möjligt. Om man skulle ta en kokosnöt eller banan skulle man anklagas för stöld. Vi blev lite osäkra om detta var en bra idé när vi såg människor smyga omkring i buskarna längs med stranden, men Paul schasade iväg oss.
 
 
Vi hoppade i den läckande gummijollen som knappt hade någon luft kvar i sig, så vi fick en ofungerande pump att försöka pumpa upp den med. Med hjälp av en plastpåse, en massa tid och lite trix gick det att få någorlunda ordning på den. Vi fick en åra, men motorn ville han inte sätta på. Vi rodde på för glatta livet, en med den enda åran och resten med våra cyklop eller bara händer. Det var stark ström så vi drev i sidleds, men tillslut kom vi fram. Till vår enorma besvikelse var det första vi beskådade ett berg av skräp. Hela stranden var full av plasflaskor, burkar, annat skräp och en massa matrester som en flock gamar satt och gnagde på. En Kuna-kvinna gick precis ned till stranden med två hinkar skräp som hon hällde ut mitt framför ögonen på oss. Detta var inte riktigt det San Blas vi hade förväntat oss.Vi försökte ändå underhålla oss själva genom att bada och snorkla, men det enda vi såg var fyra fiskar och en skräptäckt botten.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Paul tyckte att vi skulle besöka byn, men vi var lite osäkra på om det var en bra idé. Vi bestämde oss i alla fall för att gå dit och köpa en varsin läsk. Det var mycket märkligt att gå in i den där byn, alla vi åtta gringos. Det där Kuna folket hade nog inte skådat turister många gånger i sina liv. Vi var beredda på att vända, men de vinkade in oss till kiosken. Där fick vi köpa oss en varsin läsk, de överöste oss med plaststolar så att vi kunde sitta och ha en trevlig stund och hela byns barn flockade sig runt oss. De stod och hängde längs staketet och bara tittade. Vi försökte prata med dem, men de kunde ingen spanska och blev väldigt blyga, de flinade och gömde sina ansikten bakom händer och hår. De var extremt nyfikna och någon bad dem att visa oss runt i byn. Ett gäng på 10 – 15 barn i alla olika åldrar sprang hand i hand framför oss, fnittrande, och tog oss runt bland labyrintgångar emellan hyddorna. Byn bestod av små skjul byggda av bambu pinnar med vasstak. Det var väldigt mysigt och genuint. Vi blev visade till olika Kuna familjer som alla ville titta, känna och skratta åt oss. Vi var betydligt mycket större än deras folkslag, så de grabbade tag i våra armar och kallade oss för ”gorditas” – en komplimang för tjockis. De skrattade också åt våra fötter, men det var oklart vad som var så roligt med dem. Själva bar dem färgglada klänningar, de hade armband i gult och rött på hela underarmarna och smalbenen, samt en piercad tjurring i näsan. De ville absolut inte vara med på bild, men barnen var desto mer nyfikna på våra kameror. Det var en helt unik upplevelse att möta det vänliga folket, men det var också lite skrämmande att inkräkta i deras by. När vi frågade var vi var sa de att vi var i Darién, och det visste vi att det inte bådade gott. Darién är en provins som man ska undvika för att det är så farligt, mycket droghandel och krimminalitet. Det var därför vi valde att segla över till Panama, att krossa gränsen över Darién gap är som att be om att bli kidnappad. Det var antingen segla eller flyga som gällde. Paul hade ljugit för oss, vi var inte alls i San Blas. Vi visste inte om barnen skulle ta oss till något obehagligt rum där vi skulle gå rätt in i en fälla, men jag antar att vi sett på för mycket film.
 
 
Picture of the Kunas from google
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi rodde tillbaka till Ave Maria igen, och efter att vi fått vara på egen hand ett tag hade vi kunnat ventilera våra känslor med varandra. Vi visste nu att alla var missnöjda med hur resan tagit form, och vi började känna oss stressade för att vi aldrig skulle komma fram då merparten av oss hade ett schema att passa. När vi kom fram till båten hade Paul precis börjat mecka med motorn, lagom till att mörkret hade lagt sig. Vi fortsatte bada och för första gången hade vi möjlighet att duscha eftersom vi låg still. Vi var strikt förbjudna till att använda duschen i båten, eller ens tvätta händerna efter toabesök, men det kändes som att man kunde bli lite fräschare av att shampoonera sig i saltvattnet. Eftersom det var mörkt kunde man skymta plankton runt om sig, det var som en stjärnhimmel som glimrade så fort man rörde vattnet.
 
 
 
Christine swimming with planktons 
 
 
När Paul äntligen var klar med motorn bestämde han att vi skulle ta oss ut till havs igen. Dock hade vi 15-20 timmar framför oss, så det gällde att vi satte fart. Hur de där fyra timmarna plöstligt kunde bli 20 är en obesvarad fråga. Vi var iallafall mer än samtyckande, så några av killarna började hjälpa honom att lämna hamnen. Vi andra blev ombedda att sätta oss inne i båten med alla lampor släckta, så det fanns inte så mycket annat att göra än att krypa till kojs. Paul började tjuvkoppla motorn så att gnistor flog åt alla hall och kanter, väldigt nära sängarna så att lakanen nästan tog eld. Det kändes verkligen inte bra längre, vi hade alla tappat förtroendet för Paul, även om förtroendet var minimalt från första början, och det kändes inte längre säkert att vistas på Ave Maria. Vi visste aldrig vad som försegick eftersom att han aldrig berättade någonting för oss.
 
 
Jag hade en klump i magen så jag gick fram och frågade vad som hände, var det verkligen säkert att ta sig ut mitt i natten med en motor som fortfarande inte verkade fungera? Paul blev arg och stressad, han sa åt mig att sluta ifrågasätta hans säkerhet, att jag skulle gå och lägga mig igen och att han bara var väldigt trött och frustrerad. Han tände en joint och menade att det är helt normalt att tjuvkoppla en motor på det viset och att allt som hänt är helt normalt, det är sådant som händer på sjön. Men då blev Megan också upprörd; om han nu var så trött så borde det vara en väldigt dum idé att ta sig ut på havet och förlita sig på killarnas icke existerande navigationskunskaper. Dessutom hade Paul nämnt att han själv var osäker på att navigera ut ur viken, eftersom att han inte hade tillräckligt med utrustning. Vi hade ingen ström ombord, så ingen av oss kunde ladda våra kameror som vi blivit lovade, och inte ens Paul kunde ladda sin laptop där han hade den enda kartan på båten. Han hade lite batteri kvar, så han startade datorn endast i nödfall.
 
 
   – If the captain makes a decision, you can’t come and try to change that decision. Sa Sindry med en aggressiv ton.
 
Efter att jag och Megan hade blivit nedtryckta och bortschasade, lämnade Ave Maria viken och styrde kurs mot San Blas öarna.
 
 
Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *