Sista…

… dagen, sista dyket, sista gemensamma middagen, sista ölen tillsammans, sista kvällen, sista galna fyllan, sista natten på ett rum utan aircondition, sista natten utan sömn. Sista av allt som varit vår underbara resa tillsammans. Av 9 månader har tiden passerat till den dagen då slutet på drömbubblan sprack.

 

Efter en vecka full av fest vaknade vi på morgonen pigga och fräsha (för en gångs skull) lagom till turen ut mot vårt sista dyk. Vid det här laget hade vi inte riktigt insett att det faktiskt var vår sista dag tillsammans på vår resa, utan gick enligt våra vanliga rutiner och dagen kändes som vilken annan dag som helst i vår drömvardag. Vi hade i alla fall hört mycket gott om dykningen i Malaysia på östkusten, men den skulle dock inte vara så speciell runt Langkawi. Men trots detta tyckte vi att det kunde vara ett bra slut på resan med ett dyk, så vi tog oss iväg till Pulau Payar en bit utanför Langkawi utan några som helst förväntningar. Båten var fullproppad av arabiska, otrevliga turister, men vi behandlades som V.I.P. av Thailändarna. Vi hade ingen aning om var vi skulle dyka, men när vi kom ned på bottnen och möttes av tre vrak blev vi rejält positivt överraskade kan jag lova. Det var hur coolt som helst med olika färgglada fiskar överallt. Vi dök igenom vraken vilket var lite läskigt stumtals eftersom det var trångt och lätt att fastna i lösa vrakdelar. Grymt var det i alla fall, och vi fick bland annat se en stor, vacker Lionfish. Inte trodde vi att något kunde överträffa detta dyket, men tji fick vi. Under det andra dyket möttes vi av det vackraste vi någonsin skådat på havsdjupet. Runt omkring oss hade vi massor av soft coral, koraller som var självlysande i lila och vitt. Helt fantastiskt, man kunde inte sluta fashineras. Vi såg bland annat två andra Lionfish och en räka med självlysande spröt och en annan gigantisk krabba som gömde sig bland korallerna. Dyket var det bästa hittills, så vi ångrar definitivt inte att vi dök i Langkawi.

 

Jag kanske ska summera våra dyk vi hittills har gjort. Jag dök för första gången någonsin i Barriärrevet i Australien, och jag tyckte det var ashäftigt. Både snorklingen och dykningen (som var ett introduktionsdyk) var riktigt bra. Andra dyket gjorde jag i Fiji, och det var ännu häftigare. Där var t.o.m. snorklingen helt otrolig, så klara vatten med så otroligt mycket fisk kunde jag inte drömma om. Fiji var vårt favoritställe för både snorkling och dykning under lång tid, sedan tog vi dykcert i Koh Tao i Thailand, och där var dykningen bra men inte alls i klass med Fiji. Däremot är som sagt dyken i Malaysia hittills de bästa, ännu bättre än Fiji. Sedan måste man väl lägga till att hur bra ett dyk är kan ha väldigt många olika orsaker. Om jag åker tillbaka till Barriärrevet hade jag gjort ett mer avancerat dyk, och kanske upplevt det annorlunda. I Thailand tog vi dykcert och koncentrerade oss mer på att klara kursen än på själva dyken. Sedan har allt att göra med väder, synlighet, vilka man dyker med osv. Ingen kan nog säga vart i världen det är bäst dykning, allt bedöms olika från olika personer och upplevelser. Men som sagt, Malaysia och Fiji har varit klart bäst för min del!

 

Hur som helst, efter våra fantastiska dyk hade vi lite tid på beachen på Pulau Payar, och där vimlade det av revhaj som höll till precis intill strandkanten. De simmade runt benen på oss, den ena större än den andra. Riktigt coolt det också. Världens bästa sista dag på världens bästa resa skulle också innebära en helt fantastisk kväll. Såklart. Vi började kvällen med en riktigt god middag som vi lyxade på oss (förrätt, huvudrätt och öl för 60 kronor = lyxpris för oss). Sedan blev det fest och fireshow på stranden med våra underbara ö-vänner, och kvällen blev lång, ända in till morgon. Då var det dags att säga farväl, och nu kom alla känslor på en och samma gång. Som sagt, allt var sista för oss. Efter en vecka med för lite sömn, en kväll som var vår sista och underbara människor att säga hej då till, fick mig, som i vanliga fall inte gråter så lätt, att fälla ett par förvirrade tårar. Inte hade jag trott det, men verkligheten kom väl ifatt mig och känslorna bara sprudlade. Dessutom när fantastiska människor berättar för en att man själv är fantastisk blir man väldigt rörd, och när man vet att man aldrig kommer träffa de personerna igen utan de önskar att vi ses i nästa liv så är tårarna ofrånkomliga.

 

Sista, för mig och Jossan tillsammans, men det var ändå inte slutet på resan. Det var dags att möta våra familjer i Thailand. Våra familjer som aldrig träffats förr lyckades samla ihop sig och ta sig ända ned till Thailand för att träffa oss. Den sista natten då vi gick direkt från festen till färjan mot Satun i Thailand var också vår sista bakfylle -, sömnlösa-, hysteriskt jobbiga resdag. Utan någon direkt aning om hur lång dagen skulle vara från Langkawi i Malaysia till Hua Hin i Thailand så tog vi oss ändå fram. Med färja och passkontroll, en skruttig buss som spelade thailändsk musik så högt att man inte kunde höra sina tankar till Hat Yai och slutligen ett rostigt tåg med hårda säten slutade med en resa på runt 24 timmar. Thailändarna i södraste delarna av Thailand var inte vana vid turister och kunde inte ett ord engelska, och dessutom var de otrevliga. Det gällde att chansa sig fram och hoppas på det bästa, eller försöka göra sig förstådd med ljudeffekter och teckenspråk. Nattåget på 15 timmar kostade oss runt 50 kronor, men man får också vad man betalar för. En halvt igenfallen tågvagn med öppna fönster som tågen i Maddicken och matförsäljare med tuppen i halsen. Det var vår natt det, vi fick försöka kura ihop oss på de stenhårda sätena och lyssna till tågets skrikande ljud och tuffande läten utifrån fönstrena. Vi fick vakna till Thailändarna som förvanlade tåget till en hönsgård vid varje stopp då de försökte sälja på oss färdigtuggad hundmat och torkad fnöskfisk på pinne som luktade värre än något annat i världen, som de kallade för mat. Herregud vilken resa, men en upplevelse också. Runt klockan halv 6 på morgonen kom vi fram till Hua Hin och lyckades ta den enda taxin i hela staden som inte hittade vägen till våra föräldrars resort. Resfärden som i normala fall ska ta ca 10 min tog 45 minuter, men tillslut kom vi fram och vi fick träffa våra efterlängtade familjer i en morgonsol som var varm som satan.

 

Men familjerna kan jag berätta om lite mer i nästa inlägg, nu tänkte jag ägna lite tid åt min småländska, bästa vän Josefin. Hur började hela den här resan egentligen? Tanken var att jag och syrran skulle åka till Australien, men i sista minut drog hon sig ur. Resan var bokad så jag fick lite panik och funderade på om jag verkligen var beredd på att åka själv till andra sidan jorden. På något sätt fick jag kontakt med Jossan, om det var via Facebook eller något annat minns jag inte. Vi gjorde i alla fall en skidsäsong i hålan Storlien år 07-08, alltså för 4 år sedan, och har haft lite småkontakt sedan dess men egentligen inte speciellt mycket mer än några få återträffar, sms på födelsedagar och kommentarer på Facebook. Jossan ville i alla fall hänga med, och utan någon som helst aning om vi skulle fungera ihop tyckte vi att det var en bra idé. Vi åkte till Australien, Jossans flyg tillbaka till Sverige var bokat efter 4 månader, medans mitt var bokat efter 6 månader. En resa som lika gärna hade kunnat sluta i katastrof slutade med en vänskap som är värd mer än guld. Resan blev 9 månader lång med några småtjaffs som går att räkna på en hand. Inte trodde väl jag att det skulle sluta såhär bra, jag har haft den bästa tiden i mitt liv på denna underbara resa med en fantastisk tjej som har kommit att bli min bästa vän, tvillingsyster och sambo. Att resa med någon som man inte känner för bra är nog den bästa man kan resa med, eller bo ihop med. Det har jag lärt mig av tidigare erfarenheter också.

 

Tack Jossan för den bästa tiden i mitt liv!!!
 
 

 


Share

0 thoughts on “Sista…

  1. Sorgligt med sista dagen, men vilken resa!! Kul att småkika på er ibland för att längta tillbaka och bli avis 🙂 Njut av sista semestertiden nu brudar!
    Kramar

  2. Jag håller med föregående talare, gud vilken resa ni gjort tjejer! Och det har varit så kul att följa er här hemmifrån. Ha nu en underbar vecka med era familjer, och varmt välkommen tillbaka till Sverige 🙂 Kram till er!

  3. Emelie du är underbar! Jag blir tårögd när jag läser vad du skriver om mig. Vilken fin saga det blev, du och jag. Tack för att du drog med mig på detta äventyr och att du övertalade mig att inte åka hem till svenska sommarn. Tack!

  4. Emelie du är underbar! Jag blir tårögd när jag läser vad du skriver om mig. Vilken fin saga det blev, du och jag. Tack för att du drog med mig på detta äventyr och att du övertalade mig att inte åka hem till svenska sommarn. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *