The Valley of the Winds – Kata Tjuta

Vi vaknade av det sprakande ljudet av elden och värmen tinade upp våra frusna nästippar. Natten var kall, runt 2 grader. Men man sov gott ute i det vilda, trots att jag kunde svära på att en dingo hade nosat mig i örat. Klockan var 5 på morgonen och vi toastade russinmackor runt elden som frukost. Så småningom fick vi skynda på, vi skulle se Kata Tjuta, även så kallat the Olgas, till soluppgången. Vi tog oss bort med jeepbussen och gick upp på en kulle där vi hade fantastiska vyer över ökenlandskapet och de konstiga stenbumlingarna. Visst sjutton måste en av stenarna ha varit inspirationen till Lejonkungen klippan med savannen nedanför. Det var vackert, men kallt. Vi värmde oss med en kopp varmt te och försökte få liv i våra tår igen. Men snart var solen uppe och värmen trängde sig på. Nu var det dags för att gå närmre Kata Tjuta och se det på nära håll. Vi gick en tur på 3 timmar på den så kallade The Valley of the Winds. Här var det vackert kan jag lova, det var som att gå omkring i ett sagolandskap. Kata Tjuta betyder många huvuden, och man kan förstå varför det heter så. Stenarna är höga, runda och lika röda som Uluru, och det ser precis ut som en massa huvuden överallt. Runt om och emellan stenarna var det mycket växtlighet och alla färger var så klara. Knallgula blommor, mörkröda stenar, klargröna växter, ljus blå himmel och mörkblå fåglar. Det var en härlig promenad, man gick omkring och kände sig som en liten hob bland alla enorma stenar, lyssnade till ljudet av kvittrande papegojor och kände lukten av eukalyptus.

Efter Kata Tjuta tog vi oss till ett Culture Centre och tittade på Aboriginsk konst innan vi fick i oss en välförtjänt lunch. Det var dags att säga hej då till Uluru och Kata Tjuta för att bege sig mot Kings Canyon. Denna resa var lång så det tog oss hela eftermiddagen att hitta till vårt nästa läger. När vi kom fram körde vi in på en liten, nästintill oframkomlig ökenväg och natten var becksvart. Efter många hopp och skutt kunde vi skymta vårt läger. Denna gång var vi på en ”riktig” lägerplats, fast fortfarande långt ute i ödemarken, långt ifrån civilisation och andra campare. Vi hade ett öppet, rostigt skjul till toalett med ett draperi till dörr och en liknande dusch som man värmde upp via en vedeldad kamin. Att klä av sig i kylan för att blöta ned sig var inte ett alternativ för oss vikingar som vanligtvis kan kasta sig ut i snön efter ett bastubesök. Dessutom låg dessa tillgängligheter en bit bort från lägerelden, så för att ta sig dit fick man vara beredd på att bli uppäten av dingos och ormar. Nej, vi hade det bra vid den sprakande elden i väntan på middag som vår cowboy återigen lagade. Denna gång blev det kycklingwook med ris, och vi funderade när vi senast fått sådan lyxmat. Denna natt var om möjligt ännu stjärnklarare, och vi lärde oss nya stjärntecken och letade efter stjärnfall. Det var nästan fullmåne och snart kröp vi ned i vår varma Swagsovsäck och lyssnade till elden som sakta men säkert slocknade ut.

Share

0 thoughts on “The Valley of the Winds – Kata Tjuta

  1. Hej på er, man ångrar nästan att vi inte åkte dit när vi var där. häftig naturupplevelse antar jag.

    Kram Pappa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *